Det är ingen idé

Det bubblar inom mig

Det kokar snarare

Jag vill skrika rakt ut 

Jag hatar att jag tror att det finns en chans 

Att det är på riktigt 

Men det kommer aldrig vara det

Varför lär jag mig aldrig det? 

Varför måste jag vara så godtrogen? 

Tro på andra chanser? 

Tro att det ska bli någon ändring? 

Som en vän gav mig ett råd

"Njut så länge det varar, men vi både vet ju att förr eller senare så åker du in under bussen igen. Och förmodligen före"

Ack så rätt.

Fan, kan ju bara skylla mig själv.