Från vyn med en oändlig oas

Jag vet hur ofta mina meningarna rullade efter varandra om hur ont det gjorde inombords att älska/vara besatt av ett sånt svin. 

Hela tiden trodde jag att det var mig själv det var fel på, 
och att hata henne var lättare,
jag öste min smärta från honom till henne. 

Idag är jag ett par år äldre och jag har vuxit på mig, 
jag hatar självklart fortfarande henne,
för det är en ständig påminnelse som rullar på repeat i mitt huvud.
Men hon är inte värd min tid. 

Men nu vet jag att det inte är jag. 
Även fast de stunder kommer,
när jag känner "du är inte bra nog".

Men samtidigt så vaknar jag upp,
för ingen människa här i världen ska få mig att känna oduglig och värdelös. 

Jag är den jag är,
och det är HAN som har problem,
det var han som var ett vider,
Inte jag. 

-  


När man förväntar sig något och någon sviker

När man ger bort sitt hjärta,
Så är det som att lämna ut varenda liten del av sig själv, 
Man blir så sårbar. 

Mitt hjärta brast. 
Jag vill dö inombords. 
För att det kan faktiskt kan göra så ont att älska någon annan människa. 
Att jag gav bort det dyrbaraste jag har här i livet och det blev krossat i småbitar. 

Men samtidigt som jag vill dö inombords. 
Så är det ingen människa som ska få mig att må såhär. 
Det må göra ont, men jag dör inte.