let your heart burst free

För tonerna spelas ut i headsetet och jag blir lika andlös vare gång.
Jag vet inte vad som gör det, vad som får mig att tappa andan vid olika låtar ibland.
Det finns någonting som gör ont, men det är begravet djupt inuti.
det är ingenting jag egentligen öppnar, men det är dags. 
Det är dags att ta itu med det, att ta itu med det som faktiskt är begravt så djupt så när det väl kommer upp till ytan så, saknas vissa pussebiltar. Hela historien finns inte där direkt, utan det är små delar, små fragment som bara tydligt dyker upp när man väl öppnar upp sig. För jag vill inte komma ihåg.

Det är så extremt läskigt, för man vet inte vad ens egna reaktion kommer att vara, för det är så pass undangömt. 
Det är så pass undantryckt, så vissa delar finns med. 
Men att prata om det högt, så är det öppna sidor där jag tappat all fattning, det är ändå inte längesedan.
Men allt har försvunnit, det är så pass undangömt.
 
-
Det kan göra så ont. Det kryper i hela kroppen, det är en kall rysning, efter hela ryggraden
Det sticker inuti i mig på ett sätt som får ögonen att tåras, så jag knappt kan hålla det tillbaka.
Det är så många händelser som spelar in på det hela, oftast är det en specifik händelse. 
Men här är det så många, så många som gör att det får att det göra SÅ ont inombords.
"It aches. Like crazy".
 
Det ligger alltid i bagaget, jag vet att jag försökt trycka bort det, att jag förnekade att det hela existerade.
 
Det finns så djup begravet inombords, 
att ha en diskussion med en annan människa, där reaktionen blir irritationell,
gör att jag blir precis som då.
Jag tappar fattningen, på ett sätt som bara jag förstår.
 
Jag vet att det inte är hälsosamt, att det inte är bra för mig överlag, 
men jag kan inte styra det. Det är nackdelen.
Jag kan FÖRSÖKA påverka situationen, att inte reagera som jag gör.
Men trots att jag gör det till fullo, så blir det aldrig så.
 
Utan det styr, det är jobbigt, smärtsamt och det är extremt svårt att hantera, men det är att ta ett steg i taget. 
Det är bara det, att människor, får fel uppfattning, att det är så "lätt" att bara släppa det och fokusera på någonting annat, men det sitter så djupt, så när du väl släpper det, så släpper du egentligen det inte. Utan det du gör, är att begarba det så djupt du kan för man inte vill kännas vid det.
 
Skulle kunna skriva en bibel nu egentligen, men ingenting går ihop i meningarna. Jag har inte samma flöde som förut, sammanhanget är inte detsamma som förut. 
 

tell me how does it sound? the way my heart drops; every time you whisper my name

Så med masken på
så flödar inte tårarna
då slåss jag 
med ett leende på läpparna.
 
Men idag så ville inte masken sitta på
hur mycket jag än försökte så vägrar den.
 
Allting bubblar upp igen
 
mitt bröst känns tungt
andning är häftig
hjärtat slår mycket fortare än vad det ska
allting jag tittar på är suddigt
och det känns som mitt huvud ska ramla av.
 
Förvirrad av alla tankar som snurrar
allting som bubblar upp till ytan
allt som ligger djupt begravet i en låda inom mig som inte ska öppnas
 
jag slog ner det till småbitar
så jag inte kunde se helheten i det
för den smärtan är alldeles för hård att bära på-
 
Förträngt och gömt långt inom mig
för det bränner bakom ögonlocken
jag vill skrika rakt ut och slå tills jag inte orkar mer och faller ihop
 
jag vill få ur mig det som spökar inombords
för jag vill inte komma ihåg
jag vill inte tänka på det som hände
jag vill att det stannar begravet i lådan
 
för det finns ingen nytta för det att poppa ut, 
nu, senare,
någonsin.