ni knullade mitt hjärta & min själ

in och ut
ut och in

det bränns
tänk hur det var förr

så jag letade
i mitt arkiv
jag hittade det här;

2011-05-25 22:57:00
ni knullade mitt hjärta och min själ

KATEGORI: TANKEFORM

jag har suttit en del och tänkt idag.
hur livet ena dagen kan leka och man känner sig frisk och kry, taggad inför allting och ett par läppar som ler helt naturligt helt perfekt på något sätt. men nästa dag så mår man så förbannad dåligt, man strugglar med ett falskt leende, så sådär att man bara vill sjunka igenom jorden, så man slipper paniken och ångesten som dunkar inombords. vad är det som gör att hela min tankebana försvinner och gör att livet känns som en jävla bergochdalbana? som får mig, jag själv att känna mig så fridfull och lugn men ändå alldeles förkrossad och paralyserad? och kunna känna mitt egna hjärta slå mycket fortare än det brukar, sådär ofantligt fort att jag nästan inte ens hinner med att andas, för allting bara snurrar och tårarna bara rinner.. vad är det som gör att jag ibland på på toppen av berget med mitt glada leende, små fulgrönblåa ögon ögon som glittrar och världen är precis framför mig, och vad är det som gör att jag är i djupaste dalen där jag inte kan se och mina tårar faller? vad är det som gör att mitt liv blir en bergochdalbana?

jag har nästan alltid trott att det är mig det är fel på, händer det någonting så tar jag oftast på mig skulden. jag har alltid haft ett stort samvete som gör att jag inte vill se någon råka illa ut, för det gör även mig ledsen. jag har alltid varit den som inte bara ha försökt slippa undan, jag har tagit skiten fast det inte är jag som egentligen har gjort den. jag vet inte vad som har lett till att jag tagit på mig skulden, fast den egentligen inte är min, är det för att jag inte vill se människor lida? eller vad är det egentliga skälet? mina medmänniskor är viktiga för mig, det är ni som gör att min värld överhuvudtaget existerar, för vad skulle jag göra utan er? mina fina päron, min underbara syster, min otroliga vänner och min älskade hjärta, men så och även mina sk. fienden.. det är ni som får mig att bli sysselsatta och får mig att känna någonting, utan er skulle jag vara alldeles tom och ihålig. det är ni som får mig att kämpa och vilja saker, ni som får mig att vilja vara en bra och omtänksam person och ni som ser till att jag aldrig, aldrig ger upp, oavsett vad det gäller, med er runtomkring mig, så är jag stark.

jag har dom som jag kallar mina nära och kära, dvs dom ovannämnda, men det finns även personer som inte längre finns i mitt liv, dom som numera finns i himlen. jag vet att ni, mormor & morfar, låtsasmorfar och ni alla andra som finns där uppe, vakar över mig och ser till att jag fortfarande finns här på jorden. men även dessa som jag uteslutit ur mitt liv på grund av att jag blivit så otroligt otroligt sårad. även fast jag inte har kontakt med er, så tänker jag en eller flera tankar på er, det gamla grollet som förstörde mig, stör mig fortfarande, men dock så fanns det någonting där mellan oss som gjorde att vi va så bra vänner, någonting som får mig att inte vilja ge upp. ni har lärt mig att sätta gränser, för mitt egna hjärta skull. jag är inte den personen som släpper in varenda person jag ser in i mitt liv, jag har svårt att älska människor, jag har svårt att visa min kärlek till er, men dom jag släpper in, älskar jag något så ofantligt stort, och om det skiter sig med er, mina vänner och vi tappar kontakten på någonting dumt jag/ni gjort, så betyder det inte att jag släpper er, ni finns i mitt hjärta, ni står mig fortfarande nära fast på ett långt håll. jag har svårt att visa min kärlek och jag även svårt att sluta älska. alla personer jag har haft i mitt liv, har jag alltid ett speciellt band till. jag släpper er aldrig med mina tankar eller mitt hjärta, ni finns där. oavsett alla dumma grejor ni gjort, gör och fortsätter göra. jag älskar er och önskar att ni faktiskt fanns här med mig.. för förlorar er, förlorar jag en bit av mig själv.

kärlek är inte enkelt. jag menar inte bara en person som får mitt hjärta att hoppa dubbelhopp och ger massa små fjärilar i magen, utan till min familj, mina vänner och fienden. you're all there. i vått och torrt. i storm och lugn. i svart och vitt. idag och imorgon. på alla tänkbara sätt, på alla otänkbara sätt. ni finns där.

ibland vet jag faktiskt inte vad jag ska ta mig till, som nu. jag är lycklig men ändå olycklig. jag befinner mig i en situation som inte riktigt går att lösa, inte för tillfället iallafall. jag hatar motgångar, jaja jag vet att hatar är ett starkt ord, men jag hatar motgångar. jag hatar att en person, eller några ord kan förstöra för mig en hel dag, en hel vecka, mina nätter och min koncentration. som att cykla i motvind, håret piskar mot ansiktet och spänningshuvudvärken är påväg. jag kommer inte framåt. jag kan vända mig om för en minut, ta ett djupt andetag men sen måste jag börja struggla igen. det tar sönder mig så oerhört totalt, varför är det så? det är frågan. varför kan någonting så jävla litet få mig att känna mig så förbannat förbannat ledsen och krossad. som får mig att vilja göra alla dessa dumma saker som man verkligen inte får göra. det är en känsla som säger att det bara är så. jag hatar att befinna mig i det här. ja ibland är det hemskt faktiskt. livet suger, som vi alla säger.
älskade tankar, ge mig andrum, ge mig tid, ge mig lindring, ge mig helt enkelt - space.


that's probably it.