Mitt hjärta krasar och det känns som ett enormt stort hål inombords. Jag hatar att vara ensam, stirra på andra delen av sängen och inse att du inte ligger där och det aldrig kommer bli så igen. 

Det gör så ont inombords så jag inte kan förklara det med ord. 

Det gör mig arg. Så jävla arg att jag är så jävla kär i dig, vilket gör att jag släpper garden helt. 

Jag tappar fotfästet varje gång för jag har för mycket hopp i mig. Det gör så ont att vara kär i någon som inte har besvarade känslor längre. 

Jag vill också kunna va iskall och gå vidare, men av någon jävla anledning så kan jag inte. Jag kan inte förmå mig själv att vara så elak mot någon jag älskat så länge och spenderat en del av mitt liv med. 

ARGH. 

Varför? Idioti.

Ett ställe där man känner sig hemma, finns inte det för alla? Ett ställe som ger mening. Som säger att det är här. 

Du var mitt hem, det visste jag redan från första gången jag såg dig.