Så då är jag här igen,

Förundrad över livet.

Men nu förstår jag, 

Det måste ju vara mig det är fel på mig. 

För annars skulle väl någon kämpa för mig,

Någon skulle vilja att jag var så pass lycklig så jag spränger genom taket. 

Det skulle inte vara så att jag är den som tjatar,

Den som vill älska tills jag inte kan älska mer, 

Den som vill ge allt och lite till. 

Svaret bordet vara "självklart, för din skull gör jag allt".

Men det är ju inte det.

När ska jag SLUTA vara så dum? 

När ska jag FÖRSTÅ att det inte går? 

När ska jag förstå att jag inte är tillräcklig? 

Aldrig varit,

Aldrig kommer bli. 

För oavsett, 

Så är jag inte tillräcklig.

Har aldrig varit, 

Och kommer tydligen aldrig bli. 

Så vad spelar det för roll? 

Egentligen? 

Om man aldrig kan vara tillräcklig?