För tonerna spelas ut i headsetet och jag blir lika andlös vare gång.

Jag vet inte vad som gör det, vad som får mig att tappa andan vid olika låtar ibland.

Det finns någonting som gör ont, men det är begravet djupt inuti.

det är ingenting jag egentligen öppnar, men det är dags. 

Det är dags att ta itu med det, att ta itu med det som faktiskt är begravt så djupt så när det väl kommer upp till ytan så, saknas vissa pussebiltar. Hela historien finns inte där direkt, utan det är små delar, små fragment som bara tydligt dyker upp när man väl öppnar upp sig. För jag vill inte komma ihåg.

Det är så extremt läskigt, för man vet inte vad ens egna reaktion kommer att vara, för det är så pass undangömt. 

Det är så pass undantryckt, så vissa delar finns med. 

Men att prata om det högt, så är det öppna sidor där jag tappat all fattning, det är ändå inte längesedan.

Men allt har försvunnit, det är så pass undangömt.

 

-

Det kan göra så ont. Det kryper i hela kroppen, det är en kall rysning, efter hela ryggraden

Det sticker inuti i mig på ett sätt som får ögonen att tåras, så jag knappt kan hålla det tillbaka.

Det är så många händelser som spelar in på det hela, oftast är det en specifik händelse. 

Men här är det så många, så många som gör att det får att det göra SÅ ont inombords.

"It aches. Like crazy".

 

Det ligger alltid i bagaget, jag vet att jag försökt trycka bort det, att jag förnekade att det hela existerade.

 

Det finns så djup begravet inombords, 

att ha en diskussion med en annan människa, där reaktionen blir irritationell,

gör att jag blir precis som då.

Jag tappar fattningen, på ett sätt som bara jag förstår.

 

Jag vet att det inte är hälsosamt, att det inte är bra för mig överlag, 

men jag kan inte styra det. Det är nackdelen.

Jag kan FÖRSÖKA påverka situationen, att inte reagera som jag gör.

Men trots att jag gör det till fullo, så blir det aldrig så.

 

Utan det styr, det är jobbigt, smärtsamt och det är extremt svårt att hantera, men det är att ta ett steg i taget. 

Det är bara det, att människor, får fel uppfattning, att det är så "lätt" att bara släppa det och fokusera på någonting annat, men det sitter så djupt, så när du väl släpper det, så släpper du egentligen det inte. Utan det du gör, är att begarba det så djupt du kan för man inte vill kännas vid det.

 

Skulle kunna skriva en bibel nu egentligen, men ingenting går ihop i meningarna. Jag har inte samma flöde som förut, sammanhanget är inte detsamma som förut.