För ett par veckor sen så sa en kompis till mig "Du saknar någon" och jag tänkte "Mormor" för det var henne jag känt en saknad till.
Men häromdagen när jag var påväg upp till läkaren och var jättenervös så kom det som en klar blick, den enda personen jag skulle vilja ha med mig upp till läkaren är DU. Jag vart så paff så jag märkte att jag själv bara stod och stirrade rakt ut på parkeringen som låg två våningar ner.

 

Jag antar att det inte har slagit mig, för det sitter så djup inne, jag har begravt känslan så långt inne jag kan för att kunna förtränga den. Men man kan aldrig springa från det förflutna, det hinner alltid ikapp en. Det gör mig inte illa men jag antar att jag nu inser hur mycket som ligger kvar i just det här. 

"The naked truth is always better than the best-dressed lie"

 

 

Och jag antar att jag vågar erkänna den nakna sanningen för mig själv som jag varit för rädd för förut. 

 

 

Jag älskar dig och kommer aldrig göra det på ett eller annat sätt. 

Jag vet att du känner likadant.
Vi kan bara inte leva tillsammans.

Så cheers,

för tiden vi hade,

för alla pussar vi gav varandra,

för den tryggheten vi delade,

för allting vi delade,

för kärleken som fanns och fortfarande finns -

men helt enkelt inte är logisk.