chaos.

vi har nått hösten och det känns knappt som sommaren knappt existerat, som tiden bara flög förbi och allting som har hänt har försvunnit ut i luften. 

Kolla på mig när jag pratar med dig, 

du kollar på mig och säger ingenting. 

du stirrar, blänger. 

jag kollar rakt igenom dig. 

jag ser hur smärtan plågar dig,

hur ångesten kryper där inne, 

hur alla ärr är fastbrända för alltid. 

 

Alla saker flyger förbi och bergochdalbanan styr oss alltid, topparna som Dalarna - topparna där vi lever på lycka, luften vi andas är ren och 

oavsett vad så leker leendet på läpparna. Dalarna - där det krasar inom oss och vi knappt står på benen för marken försvinner och vi stirrar blint framför oss. 

vi kommer alltid känna att vi lever,

trust me on this one. 

Jag ser hur du gömmer din längtan med ord som "jag hatar". 

Hur du formulerar ord som är alldeles opassande för att lugna din ilska.

Hur du slänger på ett falskt leende som verkar äkta när du hälsar på människor. 

Vi är här igen - vi pratar med varandra. 

Holy shit. 

Ett glas faller i golvet och våra blickar faller med det. 

Fula ord kastas som vardagsmat läggs upp på tallrikar.

Men inga slag kommer, bara tårar från oss båda. 

det funkar inte såhär, vi kan inte.

Jag ser hur minnena gömmer sig i dig. 

Hur du reagerar på vissa namn och hur du ler samtidigt som dina ögon blir sorgsna. 

Hur din blick ibland stannar och du fastnar i djupare tankar. 

Hur dina händer knyter sig när du ilsknar till. 

Du rättar till mig när det är fel. 

tja spegeln.