i 15 timmar försvann jag in i min egna dvala. jag orkade inte med verklighetens spegling av mig själv. mina drömmar bestod av rosa, fluffiga, glaserade med strössel cupcakes drömmar blandat med tårdrypande, blodsipprande koma drömmar. en stor skildring däremellan, sådär någonting mittemellan.
efter 15 timmar slog klockan åter och jag var tillbaka i verkligheten, under täcket var det varmt och tryggt men två steg upp och rysningarna på ryggen började, jag ville bara klia, klia, klia bort dom men istället kastade jag på mig det som döljer, svarta, mörka kläder - heöt uttryckslösa. ett lager mascara,' och ett drag lypsyl. sen var ja tvungen att gå, jag var inte redo men det var ett måste.
Så, vart är jag nu?
sittandes ihopkurad, med mina favoritlåtar gåendes om och om och om igen genom mina hörlurar in i mina öron och ut i min kropp. bussen är kall och trång och halvt fylld med människor. bussrutan är iskall, så persiennerna får försöka värma upp mig från sidan, allt som händer är att jag tynar bort. åkandes söderut genom vårt vita vinterland.
ett drömparadis för vissa,
en mardröm för många,
en bladning av perfekthet för flera,
men för mig,
en dimma som inte ljusnar.